Sitter hemma i mitt andra hem, i huset jag vuxit upp i, tillsammans med mina systrar. Imorgon är det barnloppis på Sjöbo & lägligt till det har mamma tagit ner ungefär tio flyttkartonger med olika barngrejer. Så nu sitter vi & kollar igenom, rensar, kastar, bestämmer vad vi skall behålla.
Vissa saker känns lite "tja, vi hade roligt, men jag har inget minne med dig, för ni ser likadana, alla barbies". Men sedan finns det saker som det verkligen finns minnen i. Jag bryr mig inte om ifall det är töntigt att spara, det är ganska få saker så det blir lite mer okej då. Jag har ingenstans att göra av allt. Men någon gång får jag förhoppningsvis barn som kan leka med vissa saker.
Men, när jag var liten var jag väldigt ensam & hade inga vänner, förutom ungefär två stycken. Jag såg mina leksaker, dvs dockor/nallar/barbies osv, som mina vänner. Det var några som VILLE leka med mig & det var alltid roligt. Det blev lite av en trygghet. För jag visste att när jag kom hem från skolan fanns det alltid vänner hemma som väntade på att få leka med mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar