Jag får panik när jag tänker på bristningar. Jag har bristningar, på insidan av låren & på mina kära kärlekshandtag (detta är nog det mest privata jag någonsin skrivit). Jag accepterar dom nu, för dom är gamla & bleka. Det är dock först nu jag kan göra det, för dom är där & dom syns inte så tydligt. Det är inte dessa jag har panik över, utan det är över nya.
Det har verkligen blivit överdrivet nu. Så fort jag får chansen kollar jag (mycket noga) om fler har uppstått. Jag har mina värsta ställen där jag absolut inte vill ha det - insidan av överarmarna, knävecken & själva magen. Alltså. Jag struntar i om andra har det, om det inte är groteskt jättestora & skitmånga. Men jag får panik, jag kollar som sagt, flera gånger om dagen - "har det kommit någon!? finns det någon antydan på en börjande bristning!?".
Sådan ångest. När jag har mina bra dagar tänker jag alltid "kommer det så kommer det, då får jag acceptera det & vara nöjd så gott det går. Jag kommer aldrig kunna göra så att jag har makten på det viset över min kropp".
Fyfan. Paniken över att det inte spelar någon roll vad man gör. Det spelar ingen roll om man går ner i vikt, köper tusen salvor, äter tabletter. För kommer det så kommer det.
Så fort jag känner något på huden. Som att det kliar till, svider, sticker så blir jag helt varm & tänker direkt "nu när jag kollar kommer jag ha en bristning". Detta är så jävla fjompigt & FÖRHOPPNINGSVIS kommer jag skratta åt detta när jag är vuxen & har barn & ser ut som en zebra & inte bryr mig ett djävla skit.
7 kommentarer:
Alltså, ååh. Alex ♥
Men ja, jag förstår paniken. Det gör jag.
Jag fattar vad du menar... Upptackte for ca en manad sen att jag fatt bristningar pa undersidan av ETT av mina brost. Sjukt. JAg bara hur hande det. Jag har inte gott upp i vikt. Jag har inte gjort nagat utover det vanliga. De bara ploppade upp. Men vi ar vackra anda. Eller hur?
ja vi är vackra! jag har på brösten med (pga ppiller misstänker jag) och gamla på höfterna från när jag växte till mig mina kvinnoformer. jag ÄLSKAR kvinnorkroppar, mäns med, men kvinnor särskilt. i alla storlekar och former. bara inte när det går åt det extrema åt något av hållen. men jag uppskattar det mesta. finns + och - med allt. men bristningar är inget du borde haka upp dig på, det är så vanligt. det finns en jättefin blogg där folk lägger upp bilder på sina kroppar, nakna eller nästan. och man blir förvånad över hur fina alla är. ska försöka hitta den, visa. VAR tolt alexandra. du är snygg
jag försår precis vad du menar. Har också bristningar på magen och dom kommer trots att jag inte gått upp i vikt. Jag tror det har med hormoner att göra. Det är så pinsamt, jag skiter i om folk jag inte känner ser, dom kan få tro att jag fött barn eller något. Men när vänner ser och frågar och man liksom inte har ett svar. Man vaknade en morgon och där var dom. Jag har börjat längta tills vi är 35+ och man inte är ett freak pga lite bristningar.
Jag brukar tänka att jag inte får låta något så löjligt som röda streck hindra mig och det går ganska bra faktiskt. Ja sen smörjer jag magen med brun utan sol också, så syns det lite mindre.
Bristningar är helt normalt, och de flesta får det, speciellt när de växer. Jag har också det, i några på höfterna, och på låren.
Hej. Vilken söt blogg. Bor du också i borås?
Hatar bristningar. Skiter i att det är naturligt. Har gamla på insidan av låren, sen fick fulla kärlekshandtagen och höfterna för några år sen när jag pga antideprisiva gick upp 10 kg på ett par månader, såg förjävligt ut. Nu är de blekta men skäms ändå för att visa mig avklädd. Vill inte ens tänka på hur fan jag skulle se ut om jag fick barn...förmodligen som EN ENDA STOR bristning. Har börjar nojja över åderbråck också, skulle ju vara ett snyggt kompliment till resten liksom.
Skicka en kommentar