Det är nog ganska lätt för folk som inte har någon att säga att saknaden är bra för kärleken, eller att man kommer klara det, eller att säga "äsch, det är bara några dagar, ryck upp dig!".

För så enkelt är det verkligen inte. Inte när ens bättre hälft och den man delar i princip allt med inte är bredvid dig i sängen när du vaknar, inte är med dig när du kollar på serier ni alltid kollar på tillsammans, inte finns några centimeter ifrån dig när du går ner till bussen utan istället är närmare femtio mil ifrån dig.

Vi har spenderat hela våren och sommaren tillsammans, så intensivt och så nära. Det gör ont att göra alla dessa vardagliga saker utan honom, och veta att om man bara står ut några timmar till, några dagar till så kommer vi träffas igen. För det är det som gör mest ont. Att veta att vi kommer ses. Men inte om några få minuter, utan om några dagar. Att man måste stå ut. Att den kontakten som man har är sms och internet.

Det är alldeles för jobbigt att stanna här hemma i huset som vi har för oss själva hela sommaren, med hans skjortor, tröjor, skor och andra saker. Allt är precis som när han gick igår kväll. Så istället för att inte må bra alls åker jag till min familj i Varberg. Jag vill tillbaka hit först när han är med mig, vi ska vara här. Inte jag själv.

Vi hörs igen på söndag eller måndag. Tills dess, ta hand om er.